Ida Bergman «

Hjärnspöken

Den senaste tiden känns det som att vart jag än befinner mig hör jag om hur folk mår dåligt, går in i väggen, är deprimerade.. Så himla mycket människor som är det just nu och det är så jävla tråkigt. Inte bara folk man hör om och pratar med, utan att även hela tiden SE andra må skit.

 Det skär verkligen i mitt hjärta och se någon annan person att må riktigt dåligt och se på personen att nu rinner bägaren bara över och ångesten exploderar snart. Usch vad jobbigt det är att se det hos andra när man själv vet hur det är och få sånna där panikångestattacker för att man inte pallar mer. Det är inte lätt. Man vill bara springa ifrån allt då det väl inträffar men det absolut bästa är verkligen att få någon annan att lugna ner en. Jag fick väldigt ofta panikångestattacker förut och mådde asdåligt över det, trodde aldrig det skulle försvinna. Började tro att det var en del av mig och det var så det skulle vara framöver. Det går inte beskriva till någon som inte haft det. För mig börjar det alltid att min puls blir högre och högre, blir andfådd och kan knappt sitta still, blir illamående och sen går det fort som fan, så är det som man kommer in i en liten hatisk bubbla då man typ kämpar efter luft med gråten i halsen i samband med tusen tankar i huvudet samtidigt. Då det värsta är över kan jag bara sitta och stirra in i en vägg hur länge som helst.

Jag fick det flera gånger i veckan då det var som värst. Nästan en gång varje dag men det gick över och har sedan dess bara fått några enstaka. Fick det på jobbet för kanske någon månad sen senast och fyfan alltså det är hemskt. Speciellt då man är kring folk. Men vart so omhändertagen.

Hur som, alltså alla människor förtjänar verkligen och må bra och det finns verkligen inget värre än att se människor man bryr sig om bryta ihop och man inte kan göra så mycket. Usch, önskar jag kunde finnas där för alla människor som mår dåligt haha och försöka få dom på bättre humör..

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas